Idag var det dags för Öjes SKK-röntgen, egentligen skulle vi ha gjort den redan förra veckan men då var ju röntgenmaskinen trasig så det fick bli idag i stället (jag har kollat upp så att sederingen inte faller inom karensen för MH som görs den 7e november utifall nån undrar).
Öje började med att dyka ner i en tunna med kakor medan vi satt i väntrummet, jag påtalade att vi har flera kilo kakor hemma så då gick han med på att hejda sig lite på den fronten.
När sprutan med sederingen var satt hade han till att börja med inga som helst planer på att somna…
…Men plötsligt var han bara tvungen att vila ögonen lite…
…Och snart sov han djupt.
Riktigt djupt!
Uppe på röntgenbordet i ”vaggan” som används för höftledsröntgen.
Finaste skrynkelhund! ❤
Vi röntgade höfter, armbågar (den ena på bild) och rygg. Så vitt man kan se med blotta ögat ser det fint ut.
Öje har ett efternamn, det är så gulligt! ❤
På uppvaket fick han vila under en filt, till skillnad från de andra mallarna var han hur nöjd som helst med att ligga där och snarka och hade inte bråttom hem. Det första som rörde sig var, föga förvånande, svansen såklart!
Dax var också inne en sväng och lämnade blod och plasma för en beteendestudie via DNA som SLU driver. Vi pratade också om blodgivning, men det visade sig att de måste väga över 28 kg och det är precis över Dax normalvikt så det går inte.
Frukost åts sedan ute i det gröna utifall han skulle känna sig illamående av maten och för att de oftast behöver rasta sig efter att ha varit sederade, och efteråt tog vi en liten koppelpromenad. Dagen till ära i det nyinköpta (fast begagnade) och jättestora BackOnTrack-täcket haha!
Ah, så stilig!! ❤
Hemfärd på vackra höstvägar och lite förberedelser inför kvällens middag eftersom planen är att springa en liten tur innan maten också. Vi sprang i förrgår, och även om jag hade en skitdålig känsla i benen efter ca 3 km och vi gick lite mer än vanligt så tog vi oss runt femman på nästan samma tid som förra gången när vi sprang hela vägen med bra känsla. Det betyder att när vi väl sprang så hade vi ett betydligt högre tempo än sist (och ändå avled jag inte fullständigt hehe). Detta var också första turen jag hade pulsbandet på mig till klockan, och det visade sig att jag var uppe och tangerade 198 bpm mot slutet när vi spurtade. Det vore lite intressant att ta reda på min maxpuls när den kan sticka upp så högt, snacka om fågelhjärta hahaha!
