web analytics

Nu har det faktiskt blivit lite träning utförd, trots att det har varit en lång jobbvända. Natten mellan söndag och måndag lade jag ut ett spår åt Dax med några terrängskiften från gräs/jord till asfalt och tillbaka uppe i mitt område. Det gick väl inte sådär alldeles strålande, det märks att vi har nött appellspåren nu inför tävlingen och han har blivit nonchalant. Jag vet ju att han har kapaciteten och intresset, men det har helt enkelt blivit för lätt för honom under de senaste månaderna och då har han lagt sig till med ovanan att använda mer kropp än knopp. ”Det går säker här framme någonstans, jag kör på!” .
När han tappade på asfalten märktes det tydligt att han ”stängt av” analyserandet då han testade att dra åt än det ena, än det andra hållet utan att egentligen ta in någonting med nosen. Nu blir det grusspår för honom en tid för att få upp noggrannheten igen, och få honom att förstå att man inte bara kan gasa utan också måste tänka. Jag räknar inte med att det blir några problem, som sagt så vet jag ju vad han kan men nu behöver jag gå in och peta lite i hans generaliseringar lite för att få ner honom på jorden igen. Tävlingsvinsten har stigit honom åt huvudet kanske, nu tycker han att han är kung?!

I måndags blev det lite lydnad tillsammans med Sandra, hon hjälpte mig att titta på krypet och fotpositionen. Jag fick bra tips om bakdelskontroll, och det kändes redan när vi stod där som att han förstod vad det var jag var ute efter snabbt. Jag ska också dra upp honom ytterligare ett snäpp i energinivån för att få till de riktigt fina, snabba sättandena och det kommer också gynna läggandena. Detta kom jag fram till idag, mer om det längre ner…
Krypet i måndags såg helt ok ut, jag testade att köra med ett steg i taget men han skjuter på för mycket så jag får i så fall ta ett lite större steg. När jag går på är det bättre, men denna gång blev det lite väl stor dragning upp mot mig då jag hade belönat honom med boll för första gången på jag vet inte hur länge och han lättade med armbågarna. Det blir ett fortsatt pyssel att hitta en lagom energinivå där han inte lägger ner huvudet men inte heller lättar från marken.

Idag åkte jag ner till Kista och körde lite stadga och toleransträning, det har inte blivit så mycket sömn idag och då är det bara dumt att ställa sig och försöka göra någon form av precisionsträning eller nyinlärning. Det var dessutom väldigt länge sedan vi körde ordentlig stadga och tolerans, och det märktes med tanke på dagens energinivå på Mallemusen när han såg sleeven!
Detta resulterade i att han fick ett jättefint fritt följ, utförandet på vändningarna och halterna var kanon och jag såg redan resultat från måndagens bakdelsträning som vi också fortsatte lite med även idag. Motivationen av att kanske få bita i sleeven höjer såklart energinivån och därmed blir utförandena snabba, men med för hög nivå kommer det komma slarv och frustration så för att inte späda på hans uppfattning om att ”nu blir det bett, TJOHOOO!” så blev det inget som helst bitarbete.

I mina ögon är det ett av generalfelen många gör, man har en hund som ligger högt i förväntan och har en del felbeteenden pga detta, därför tränar man lite stadga och toleranser men avslutar alltid ändå med att ta ett bett ”för det gick så bra”. Då har man ju knappast sänkt förväntan utan bekräftat hundens ”fördomar” om att den alltid kommer att få bita, förr eller senare. Jag skulle kunna tänka mig i en förlängning att hunden också får svårare och svårare att fokusera utanför det den har förväntan på, eftersom det blir en slags uthållighetsträning ju längre man drar ut på det men ändå till slut ger hunden vinst med det man ville att den skulle släppa intresset för. Jag vet inte, teorier.
Jag ser det i alla fall som mitt jobb på plan när vi tränar att alltid vara den som presenterar övningarna för hunden utan att den generaliserar (negativt) och det kommer en massa felbeteenden som följd, typ ”jag vet att jag kommer att få bita” -> svårt att släppa fokus på figuranten, eller ”jag vet att det är inkallning med ställande och läggande” -> dåligt tempo och en hund som ställer eller lägger sig själv under vanliga inkallningen. Mitt jobb är helt enkelt att ”sätta dit” hunden genom att hela tiden variera övningarna och inte ge den chansen att gå händelserna i förväg och börja bjuda på en massa fel. Sen kan det ju finnas hundar som behöver att det ser PRECIS likadant ut VARJE gång för att det ska fastna, det är väl vad man skulle kalla en hård hund då eftersom den har svårt att skapa sig minnesbilder…

Håhå jaja, hur som haver så fixade Dax all toleransträning där vi gick fritt följ bredvid och över sleeven jättebra, och stadgeövningarna där jag satte honom och sedan försökte provocera honom med att springa snabbt iväg, rycka undan benet mitt framför nosen, sparka mot honom i luften, klappa på sleeven och ”pysa” lite klarade han också kanon med bara ett felbett (och lite ryckande när jag stod på ca 6 meter men det är ok med tanke på träningsmängden och statusen på oss båda idag ). Glad Mallemus och glad matte!

Kommentera gärna här!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: