Happy feeling’s gone.

Jag har velat hur länge som helst nu fram och tillbaka om jag ska skriva något inlägg om gårdagens träning eller inte, för den var då fan inte upplyftande och är egentligen inget jag vill grotta ner mig i utan tvärt om försöka bortse ifrån och försöka ladda om. Men jag hade tänkt ta med grabbarna ut i det fina vädret och fota lite i stället, så jag sitter ändå och väntar på att kamerabatteriet ska laddas och kan väl skriva några rader under tiden.

Jag hade igår bestämt mig för att köra tävlingsmässig högre klass lydnad första passet och sedan skyddet på andra passet, och att lydnaden blev lite si och så kan jag leva med eftersom Dax går in med en annan känsla i kroppen när hela gruppen, två figgar med skyddsbyxor och alla ärmar, bitkuddar etc är där. Men sen skyddet…
Nä, jag kan inte gå in på det i detalj, det går bara inte. Det låter säkert helt jävla sjukt, men jag är så himla, himla besviken och jag kan bara inte utforska den känslan för då kommer jag inte träna ett skit på flera månader. Känslan från igår är bara stress, okontroll, frustration. På både honom och mig. Och jag vet vad det är som gör det, det är de där JÄVLA transporterna som fuckar till alltihop och får vårt samarbete och relation att ta gigantiska kliv bakåt.
Så det är egentligen inte att träningen gick dåligt som gör mig så deprimerad, utan att jag märker att vi är på fel spår, det går åt fel håll och jag känner igen åt vilket håll det går… Konflikter, försvar, irritation, frustration. Stora uttag på förtroendekontot som tar lång, lång tid att få tillbaka. Han ”går mig ur hand” helt enkelt, inte kanske som många tänker att hunden blir olydig och tjuvstartar eller blir så förbannad att de vägrar släppa etc utan vi glider mer och mer isär som ett team. Och han blir frustrerad, och stressar upp. Kan inte sortera bra, blir nervig och spänd. Och jag HATAR den känslan!!!

Mysig fika med Malin på George’s café innan träningen from hell.

Jag gick in på träningen igår med intensionen att kolla av vilka detaljer vi ska slipa på inför tävlingen tredje november, och jag gick därifrån med konstaterandet att vi inte alls ska tävla den tredje, att det är exakt sju månader (!!) till nästa tävling och att det är en lång, jävla, kall, mörk fucking vinter som vi ska stå och nöta högre moment på klubbens parkering. Sju månader, mer än ett halvår, av transporter, transporter, transporter som jag inte ens har någon plan eller tanke med hur fan jag ska få ordning på!!!
Det känns som att alla verktyg har tagit slut, vi har testat allt från att motivera till att bestraffa och det gör ingen som helst skillnad. INGEN i gruppen har förslag, INGEN kan hitta en metod som faktiskt funkar och som får honom att förstå momenten och jag har slut på idéer!
Och min motivation för att träna alls bara… Dog.

Punkt.Slut.