Regn ute, regn inne, regn i hjärta, regn i sinne. Ibland har man ju sådana dagar också.
Igår var det träning av olika slag, lydnad som gick ok men jag måste höja honom i krypet för han tycker inte att det är så kul och ”dör ut” mer och mer ju längre vi går.
Spår där vi satte spårkonditionen på prov vilket resulterade i tre pinnar bort av sju plus slut. Jag tror aldrig vi lämnat så många pinnar någonsin på ett spår vi faktiskt har fullföljt. Men han löste svårigheterna bra, olika terrängskiften och en klockren spetsvinkel mitt ute på ett fält. När han blir trött väljer han spåret framför pinnarna helt enkelt, ingen nyhet och inte heller ett problem när spårkonditionen går upp.
Sen var det skydd… Det var i alla fall tanken. Att träna på dubbelretningen. Men under transporten hade han nog fasen inte mer än en tass i marken någon gång, hela hunden gick och vibrerade bokstavligt talat!
Så jag bröt och sa att det blir inget skydd alls när han är i ett sånt läge, han ska inte ens vara nere på plan!
Men då tyckte de andra att det är väl då man ska träna transporterna, så man får nån form av förbättring och utveckling framåt. Så vi gick och gick. Och gick. Och gick… Och det hände inte ett jävla skit. Han tar inte åt sig när jag säger att han gör fel, han tar inte till sig när han gör rätt och får belöning. Det. Står. Bara. Still.
Men så fort jag plockar bort figgen så vet han vad ”här” är till 100 %.
Suck, just nu är jag bara less på hela skiten, enda gången han sköter sig är om det föreligger ett överhängande hot konstant men jag tycker att det är så tråkigt att träna med sura miner, gap och skrik, ryck och slit. Då är det liksom inte värt det.
Men men, bara att bita ihop och komma igen, jag vet ju att detta pass bara är ett av hundratusen så det kommer komma dagar då allt är perfekt. Förhoppningsvis till exempel den 12 oktober, då är vi anmälda till elitdebut i Heby. Just nu känner jag sådär inför det dock…
