I morgon börjar jag jobba igen så i stället för fredagsmys blir det torsdagsmys med lite ost och kex, ostbågehjärtan, vindruvor, passionsfrukt och bubbel i glaset. På datorn väntar jobb med nya företagsloggan, den är så gott som klar. Brasan har brunnit sedan i eftermiddags och det är en mysig värme inne. Sämre kan man ju ha det!
Jag börjar komma i ordning så sakteliga, idag fick jag upp nya soffbordet så jag kan sitta och jobba mer ordentligt. Jag ska sätta hjul på det tror jag så det lätt går att rulla undan när man till exempel ska städa.
Det finns fortfarande en hel del kartonger att packa upp kvar, men jag har ingen brådska. Tar ett rum i taget när jag känner för det och ser till att göra annat också. Jag har aldrig förstått den där stressen med att ”jag MÅSTE komma i ordning senast två dagar efter att jag har flyttat in, annars mår jag inte bra!”. Den inställningen verkar man ju må jäkligt bra av haha, hjärtinfarkten väntar runt knuten. Jag bor hellre in mig och känner efter hur jag vill ha det, var jag vill ha alla saker och vad jag vill fixa till. Sen är det ju mycket annat i livet man vill hinna med också, i mitt fall hundarna och hundträningen. Man har ju resten av livet på sig att packa upp!
På tal om hundträning så var jag på jobbets träning igår och körde lite mer transportträning. Det blev först toleransträning där figgen stod still och vi rörde oss runt i ”här” och jag var benhård på positionen. Dax var inte lika gasad den här gången som på Strängnäs, vilket ju inte är så konstigt eftersom förväntan när vi är där är skyhög såklart. När vi sedan började röra på figgen gick det sämre igen, inte katastrof men sämre. Det handlar inte om att Dax inte vet vad ”här” är, utan att han inte kan hålla kamplusten nere känns det som. Till slut testade vi en typ av omvänt lockande där figgen drog Dax ur position med koppel och så fort han fick skäll av mig (muntligt alltså) så släpptes kopplet efter och han fick belöning om han skyndande sig in till mig. Vi har kört det en gång tidigare med jättedåligt resultat, Dax gick bara med åt det hållet han drogs i stället för att försöka streta emot och tittade på mig med en blick som sa ”men vad ska jag göra, de drar ju bort mig?!”.
Den här gången blev det bättre, jag upplevde det inte som första gången vi körde att kopplet släpptes efter utan han blev flyttad ur position och jag skällde, sen började vi om. Här släpptes det efter direkt när jag skällde så han kunde rätta sig, och faktiskt tyckte jag att man såg efter två gånger med drag och en gång utan att han tänkte mer på att hålla sig rätt sista gången. Nu är jag ju fullt medveten om att alla metoder som har verkat så lovande har ju visat sig fungera dåligt till slut i alla fall så eldprovet för detta blir ju när vi börjar gå lite längre sträckor, men det är i alla fall något att lägga lite tid på. Som sagt, alla idéer är slut, alla metoder är förbrukade så det är bara att testa sig fram med vad som kan ge reslutat.
