Inställningen är allt!

I brist på passande bilder till detta inlägg så lägger jag in lite när hundarna busade på tomten i förra veckan. Det är ytterst sällan jag låter dem leka på det här sättet, skaderisken är för hög och det är så lätt att någon tar i lite för hårt och då blir det sura miner på riktigt, helt i onödan. Men denna gång lät jag dem hållas ett tag, och det blev några roliga bilder.

Något jag ofta reflekterar över inom hundsporten är hur människors inställning till olika saker, till exempel raser eller grenar, påverkar deras sätt att vara själva och även bete sig mot andra på ett jäkligt tråkigt och onödigt sätt. Kanske ligger det, som jag tidigare varit inne på, i människans natur att konstant vända saker till det negativa och därför är det helt onödigt att lägga ner energi på denna fråga, men det gör mig helt bedrövad och jag vägrar acceptera att ”detta är så det är och så skall det förbli”. Jag har svårt att förlika mig med att vi alla håller på med ett gemensamt stort intresse som kräver massor av tid och engagemang oavsett gren, men folk ändå ska värdera in och rangordna de olika aktiviteterna efter vad som i deras ögon är ”godkänt” eller inte. Vad som är ”riktig sport” och vad som är fjanterier.
Och innan någon påpekar det så ja, jag vet att det inte är unikt för hundsport utan även pågår inom tex hästsporten där det ju också finns ett antal grenar och det ständigt pågår ett krig om vad som är finast och bäst (herregud, som femåringar i sandlådan som tjafsar om vilken spade som är finast!), men jag vägrar att ordna in mig i ledet och bara gilla läget. Två fel ger inte ett rätt, och att nedvärdera och förringa andra för att lyfta sig själv eller sin egen gren är inte ok! I stället så kanske man kan vara lite öppen och ödmjuk inför att alla är olika och tilltalas av olika saker, och inget är väl mer ”rätt” än något annat utan helt enkelt bara annorlunda.
Jag kan se något positivt i samtliga grenar vi kan tävla i i Sverige och tycker absolut att alla kan ta lärdom av varandra, det finns alltid detaljer som man kan ta till sig även om man inte föredrar själva grenen som helhet.
Lydnaden med sin precision och växlingar mellan aktivitet och koncentration. Agility där snabba beslut fattas och direktiv ges inom loppet av en sekund, rallylydnad där normerna suddas ut och både hund och förare får tänka till. Jag har märkt att många använder just rallylydnaden nästan lite som ett skällsord, ”om hunden inte duger till något alls så kan man alltid köra rally, höhöhö”. Helt onödigt, kränkande och framför allt obefogat kan jag känna som testat att få Dax att gå på min högra sida utan kommando dvs utan krav till och med och ändå inte kunnat gå normalt framåt eftersom han är så inbiten på att han ska vara på vänster sida. Det krävs träning, energi och engagemang även där!
Brukset som ger en allsidigt tränad hund med funktion i centrum, där spåren går genom alla typer av terräng, söket och uppletandet kräver taktik och fokus, skyddet där alla grenar möts och ska komma ihop i en bra helhet. IPOt som är publikfriande med sin öppna bedömning och har en platsliggning som jag personligen tycker att SBK borde ta till sig. Mondioring (vilket visserligen inte är godkänt i Sverige än men är på stark frammarsch) som kan tillföra så mycket för alla som ska tävla oavsett gren i frågan om toleranser och tillvänjning, inget ser någonsin likadant ut utan här måste man verkligen träna igenom sin hund att klara alla typer av störningar och händelser. Hade fler anammat detta tänk även i våra godkända grenar trots att momenten inte ser ut så så kanske det hade gått bättre för många när hundarna inte blir så intresserade och imponerade av allt annat runt omkring?
Just skyddsgrenarna upplever jag som att det är väldigt mycket motsättningar emellan, de som kör svenskskydd ser ner på de som kör IPO och säger att ”det är till för de som är för mesiga för att gå i korgen”, ”uppvisningsskydd”. IPO-folk ser ner på svenskskyddet, ”det är ingen finess över att bara skicka hunden hej vilt”, ”att man kan utsätta sin hund för den skaderisken” och ”det kräver inga uthålliga hundar som det gör i IPO:t”. Mondioring ”är en innefluga just nu, alla ska köra MR men ingen vet vad de håller på med”, ”buskskydd som man bara kör med el och stackel på ställen där ingen ser”. Detta är ett ytterst fåtal av kommentarerna jag har hört genom åren, och det gör mig så jäkla bedrövad att höra varje gång. VARFÖR kan man inte bara säga ”detta intresserar inte just mig, men det är ju jättekul att andra brinner för det!”?
Varför kan man inte bara vara lite jävla trevlig och positiv i stället för att bara leta fel?? Samma sak är det här med raser, det är väl knappast okänt inom hundvärlden att schäfer och malle till exempel för alltid är ”ärkerivaler” men jag förstår inte varför man måste dra den gamla dängan om och om igen?!
Ja det finns olikheter, ja det finns likheter. En schäfer kan vara supertempererad, en malle kan sakna kamplust. En bra hund är alltid en bra hund oavsett förpackningen den kommer i, det kan vara i form av en schäfer, malle eller storpudel för den delen. Egenskaperna sitter ju inte i pälsen eller öronen utan på insidan. Så varför inte bejaka de fina sidorna och lyfta fram dem i varje hund i stället för att säga ”ja, den går ju ok… För att vara schäfer/ malle!” Eller ibland till och med ”TROTS att det är en schäfer/malle!”. Så nedvärderande och onödigt att trycka ner en annan ras bara för att ”det är så man gör”. Tråkiga och förlegade gamla klyschor tycker jag, nu är det 2014 så är det inte dags att vi blir lite mer öppensinnade och accepterande mot varandra?
Ja som sagt, det finns fördelar och nackdelar med allt här i livet och hundsport är ju inget undantag. Men jag tycker det är så himla tråkigt att folk måste lägga in så mycket värderingar i hur man utövar sin stora passion och intresse, vad man har för ras, vilken kennel hunden kommer ifrån, med vem man tränar, hur långt man har kommit och med vilka medel i stället för att komma närmare varandra och enas i att oavsett hur, var eller vad så är det fantastiskt roligt att människor vill aktivera sina hundar och fylla deras liv med uppgifter och stimulans i stället för att bara gå rastningspromenader och sedan får de spendera resten av livet i huset eller möjligen på tomten!
Har man inget trevligt att säga så kan man lika gärna hålla tyst, och i synnerhet när det enbart handlar om att trycka ner andra för att lyfta sig själv och sitt eget. Det blir bara pinsamt att framstå som just förlegad och inskränkt i stället för att ha ett öppet sinne, kunna erkänna att ”jag vet inte så mycket om den här rasen/grenen, berätta mer!”. Ska det vara så svårt att vara lite ödmjuk och trevlig mot andra människor och uppmuntra till att de engagerar sig i sin hund och sin relation med den, oavsett på vilket sätt man gör det eller vilken ras man har?!