Den osunda hälsan – del 1.

Jag har den senaste tiden lyssnat på väldigt mycket intervjuer med människor som är eller har varit framgångsrika inom olika typer av idrottsutövande och slagits av deras inställning till det här med hälsa och träning. Trots att dessa människor kommer från helt olika bakgrund, har haft olika förutsättningar och nått olika typer och nivåer av framgångar så har jag ändå lyckats utröna ett par röda trådar som de alla verkar ha gemensamt.
Dels har samtliga en stor respekt för kroppen och dess funktioner, man tar inga onödiga risker att bli skadad, man lyssnar på kroppen och åtgärdar problem i tid. Behöver man en uppbyggnadsfas så tar man en uppbyggnadsfas, behöver man vila så tar man vila, man ser till att få sin massage, isning, kotknackning eller vad man kan behöva för att hålla sin kropp i topptrim.
Självklart är det kanske enkelt för en elitidrottsman eller -kvinna att hålla på med liknande behandlingar när de har ett helt team av coacher, sponsorer, sjukgymnaster och massörer bakom sig, de får den servicen i gengäld för att de presterar och representerar. Ibland håller det ändå inte hela vägen och skador uppstår ändå naturligtvis, att vara i eliten år ut och år in är ingen dans på rosor utan sliter fruktansvärt på kroppen och ibland måste de köra på trots känningar eftersom det är deras jobb!
Det som är utmärkande är därför inte just att de gör allt detta utan att de tycker att det är viktigt att ta hand om sin kropp och hälsa.

Därför ser jag med häpnad och oro i olika sociala medier hur vardagsmotionärer som tränar ”för att må bra”, som inte har några skyldigheter gentemot sponsorer, förbund etc. utan har vanliga jobb och träningen som hobby, sedan pressar sig själva till och över kanten för direkt ohälsa, dessutom märker det själv och ändå fortsätter. Hur får man ihop den logiken?
Det springs, cyklas, simmas och lyfts med diverse skador och sjukdomar, man ”har inte tid” att låta kroppen läka ut ordentligt, man tar symptom med en klackspark, medicinerar sig för att genomföra dagens kanske tredje träningspass och drar på sig stressfrakturer på grund av överträning. Mina frågor på detta är framför allt VARFÖR och FÖR VEM??
Och hur kommer det sig att eliten, de som faktiskt varit på den yttersta nivån dit de flesta Svensson-motionärer aldrig kommer nå och dessutom har som jobb och ansvar att prestera, INTE tar de riskerna, INTE pressar sig själv åt det hållet om de inte absolut måste?

Den andra röda tråden som jag har utrönt i intervjuerna har varit att samtliga idrottare som nu har lagt av med sin respektive gren säger att de fortfarande utövar sin sport stundtals ”men på hobbynivå, för att det är kul”. Orden ”mysträning” och ”rörelseglädje” har dykt upp fler än en gång och det pratas mycket om att njuta av sitt utövande. Sen hoppar man in på olika sociala medier och ser folk som tränar tills de svimmar och skryter med att de tagit i tills de spytt. Och åter igen är frågorna VARFÖR och FÖR VEM??
Om träning är en hobby borde den också vara njutningsbar, en hobby är per definition en favoritsysselsättning. Och visst kan jag förstå att det finns en tjusning för en del att pressa sig till den yttersta gränsen och att man kanske då ibland missbedömer och också kliver över den. Men det jag inte kan förstå eller relatera till är glorifieringen av det och att det på något vis är något att skryta om. Och när man i stället inte kliver över gränsen för vad som är, i mina ögon då, sund och vettig träning så förringar man det i stället.
”Körde ett lättare återhämtningspass idag med 150 kg på stången i bänkpress” eller ”hade ett lättsamt joggtempo på 3.30 idag”. Men kom igen, det finns ingen i världen som ”mysjoggar” i 3.30!
Men eftersom man inte spydde eller svimmade så räknas det liksom inte, så då vill man få det att verka som att ”äsch, jag skulle ändå bara lattja runt lite”.

Så hur har vi hamnat i den skeva träningsvärld där eliten, som borde vara de med skygglappar på och som bara kör med pannbenet först in i bergväggen för att prestera, är de som värdesätter hälsa, sundhet och träningsglädje medan vardagsmotionärerna som aldrig kommer nå resultat eller tider för att ens vara i närheten av att konkurrera om pallplatserna i stora sammanhang är de som faktiskt dundrar på rakt in i väggen?
Och vem är det man ska bevisa något för, är det sig själv, träningskamraterna, familjen?
Och vad är det man försöker bevisa?
Ett klokt talesätt jag hörde en gång löd ”skulle du göra samma sak om ingen annan visste om det?” och det tycker jag är ganska talande, hur många tränar för den egna träningsglädjen och hur många tränar för att visa upp det för andra?
Hur många skulle pressa sig tills de spydde om de inte kunde berätta det på Facebook sen?
Jag personligen tycker det är en väldigt intressant frågeställning, och en något oroväckande utveckling i ett för övrigt stressat samhälle att vardagsmotion blir synonymt med prestation, konkurrens, skador och sjukdomar. Träning är för de allra flesta en hobby, och en hobby ska vara rolig, avslappnande och något man njuter av, oavsett vad det är man utövar!