Åkte till Västerås sjukhus för att få en andra bedömning på knät, samma dag som röntgenbilderna togs i Eskilstuna skickades de över för bedömning i Västerås så de var på plats innan mig haha. Därför visste jag redan när jag åkte dit att de inte gjort samma bedömning som i Eskilstuna där gips i åtta veckor och total stillhet var melodin.
Det som har hänt i knät är att lårben (femur) och skenben (tibia) har gått isär vid olyckan av kraften och rotationen vilket är precis motsatt det vi trodde från början. I vanliga fall när en sån incident händer så går korsbandet som sitter i tibia av, men i mitt fall var det för starkt så i stället slet det loss en bit av benet och skapade en spricka!
Tydligen är sådana skador vanligast hos små barn eftersom deras ledband och ligament är starka men skelettet är mjukt och lättare går sönder än ledbanden. Jag är ju så himla ungdomlig av mig, det måste vara det hehehe.
Läkaren (traumaöverläkaren minsann, fint ska det vara!) tyckte inte att det behövde gipsas, faktum är att han inte ens tyckte det behövde stöd av en ortos. Jag ska lyssna på kroppen vad det gäller smärta och svullnad och inte belasta så mycket och riskera vridningar eller ryck eftersom korsbandet är rätt så utdraget nu, så kryckorna får jag hoppa runt på i några veckor till och så blir det återbesök med ny röntgen den 30e.
Jag ska röra benet för att bibehålla cirkulation och rörlighet i leden (men utan belastning) så jag har klurat på ett par övningar som borde hjälpa till med det.
Riktigt bra besked, och jag tror att konvalescensen förkortas med sisådär 300% av denna behandlingsplan i jämförelse med den första!
Bamse och hans vänner höll mig sällskap medan jag väntade på doktorn, och Svante såklart! ❤
