För varje dag känns det verkligen mycket bättre i knät och jag märker hur rörligheten ökar och smärtbilden minskar. För bara några dagar sedan kände jag av minsta vridning i foten, nu kan jag röra det nästan obehindrat utan belastning. Det som är svårast är att räta ut det, svullnaden har gått ner jättemycket men det är ändå en del kvar och det gör att det tar emot när jag sträcker eller böjer leden. Böjer jag den gör det snarare mer ont än känns tjockt och stelt, men det är inte så konstigt eftersom det gör att benen går isär och frestar på sprickan. Ändå kan jag böja mer och mer, det ska bli väldigt spännande att se de nya röntgenplåtarna på fredag.
Jag kör på så länge det inte gör ont med att gå, böja och sträcka och jag märker vilken skillnad det gör för tillfrisknandet, eller snarare är det så att jag märker vilken skillnad det gör när jag inte rör mig. Direkt kommer smärtorna i musklerna, de krampar och blir stela och ömma framför allt av att inte få sträckas ut ordentligt som de gör naturligt när man går som vanligt. Så alla rörlighetsövningar och att försiktigt tänja på gränserna ger verkligen resultat, och jag blir ännu mer förfärad när jag tänker på hur många människor som skadar sig och då ”lindar in sig i bomull” och blir helt immobiliserade, eller för den delen blir ordinerade strikt vila som jag blev till att börja med och följer det slaviskt utan att ifrågasätta i stället för att känna efter hur det känns i kroppen om jag gör si och om jag gör så och verkligen försöker hjälpa kroppen på traven att upprätthålla funktioner så långt det går. Muskler, senor, ligament och skelett är inte gjorda för ett liv i stillhet utan det kommer att komma konsekvenser av att inte använda dem, och i värsta fall blir de konsekvenserna oåterkalleliga på väldigt kort tid.
