Igår kväll kom det ju en kille och kollade på motorcykeln, först var jag orolig för att jag inte skulle kunna visa den på grund av illamåendet och magstrulet och sen blev det lite skakigt ett tag när hojen inte startade som den skulle (inte så konstigt när den har stått under en pressenning i 4 månader) men med lite hjälp från Våfflan kunde jag kabla igång den och sen gick den såklart som en dröm. Tyvärr så skulle han kolla på några fler hojar under veckan också, men jag bad honom återkomma oavsett om han vill ha just min eller ej så man vet i alla fall… Skit också, jag hade så gärna velat släppa det där nu!
Efter den lilla utflykten så ville min kropp helst bara lägga sig i viloläge på soffan men jag kände att eftersom hundarna inte hade fått sitt som det var tänkt under dagen så åkte vi ner till klubben och tog en promenad. Yrseln hade lyckligtvis släppt då, så det blev en sväng på lite drygt 4 km. Jag har aldrig varit en promenadmänniska, inga ut och gå i flera timmar och tillryggalägga mil efter mil utan snarare åka ner och ta en rastning på 20-30 minuter och sedan hellre träna något i så fall om jag känt att behov, ork och vilja funnits. Men nu känner jag att det faktiskt blivit lite skoj när jag kan se promenaden ”på pränt” i datorn, följa tempoväxlingarna, kolla tiden, längden osv. Bra för mig, då blir vardagsmotionen förbättrad och det är ju faktiskt den som gör skillnad om man inte lägger om kost osv!
Idag blev det därför en lång promenad till nere vid klubben, mestadels gick vi i lätta 5 km-spåret och det är en kanonfin sträckning som jag faktiskt ska ge mig på att springa igen (sprang den någon gång för 100 år sedan när jag hade PT) någon dag när andan faller på. Blir det för jobbigt så är det ju bara att gå, njuta av omgivningen får jag ju i alla fall!
En bit av extremespåret som vi passerade.
Tycker allt det är dax för en femma för er nu!! det fixar ni så bra så
Ja vi ska nog ge oss i kast med den under nästa ledighet, när fötterna vilat upp sig från de kassa jobbkängorna och magen åter är i fas! 😛