Mer skydd, och spår!

Som vanligt finns det inga bilder från skyddsträningen så jag håller er uppdaterade med hur vårt lilla ”växthus” tar sig i stället.

Igår var det vanlig träning med gruppen igen och denna gång fokuserade jag på transporter i korg, transportöverfall i korg och bevakningar i korg. De senare kommer inte förrän i elitklass men nu använder jag dem för att få in ett beteende i att han ska stöta en gång och sedan tänka bakåt eftersom han har svårt för utbackningarna.
Vi började dock med transporterna, och denna gång värmde jag upp honom innan vi gick in och började köra genom att ta på honom munkorgen och köra lite lydnad. Till en början gick han och fnös och skakade lite på huvudet, men efter ett tag så blev det bättre så det är inte korgen det är fel på utan hunden hehe. Nej jag bara skojade, det är inget fel utan jag gissar på att energinivån vrids upp ett par snäpp när korgen åker på och då pyser det över i lite frustningar och felbeteenden till en början innan jag har plockat ner honom igen.

Under själva transporten hade jag ridspöt i högerhanden för att kunna dutta honom på rumpan om han skulle pinna iväg för långt fram men denna gång var transporterna väldigt fina och jag behövde bara peta en gång för att påminna honom. Jag kan inte nog understryka att det handlar om att nudda honom med spöet, inte att slå eller snärta så att det gör ont. Hela poängen med att ha ett spö är att det är långt nog för att kunna ha i höger hand och fälla ner bakom ryggen så att jag kan röra mig neutralt rakt fram, om jag ska korrigera honom med mig själv så blir det mycket större rörelser som blir som en signal till honom om att korrigeringen kommer. Poängen med att korrigera ”osynligt” är att han inte kan skapa sig en bild av att ”så länge hon inte gör så här med kroppen så kan jag göra vad jag vill” utan måste vara noggrann och eftertänksam hela tiden.

I bevakningarna backade vi bandet till början igen och körde första passet med bollbelöning så fort han hade stött och sedan började backa, inget krav på sträcka eller att han skulle lägga sig ner. Jag tror vi måste nöta detta jättemycket så att det verkligen sätter sig i ryggmärgen både i ärm och korg, och det slog mig nu i skrivande stund att vi går för fort fram även om vi börjar på denna nivå eftersom vi ändå efter några gånger börjar dra ut på sträckan och begära att han ska lägga sig. Just denna grundövning ska vi köra 100 000 gånger så att det hjärntvättas in att han ska bakåt så fort han har stött eller släppt, utan att han behöver lägga sig eller göra något annat är att backa, backa, backa!
Hundar som har en konstant backande bevakning är bland det fulaste jag vet, men för Dax är det ju ett problem att tänka bakåt bort från figgen och då får man överdriva åt det hållet i stället. Alltid anpassa övningarna efter hunden, inte tvärt om!

Jag passade också på att ansluta, klappa och berömma och gå iväg igen och det fixade han helt ok även om han tittade efter mig ibland under bevakningen. Jag ville att figgen skulle flytta sig när Dax tittade bort för att han skulle känna att han inte kan släppa bevakningen för då tappar han figgen, och till en början gjorde figgen så vilket jag tyckte gav resultat. Sen slutade han flytta sig av okänd anledning, så till nästa gång vi kör liggande bevakningar ska vi köra på med detta.

Andra passet blev det bara bevakningar men på en ny figurant, och även denna gång körde jag lite anslutningar. Denna figge drog ut på tiden i första bevakningen mer än vi gjort tidigare, och då tyckte Dax att han skulle minsann dra igång den där fula gubben så det hände något nån gång. Han började resa sig och uppfodra figgen att röra på sig när han tyckte att han hade legat länge nog helt enkelt!
Jag lade om honom ett par-tre gånger men han reste sig efter en stund ändå. Då testade jag att kommendera honom att lägga sig igen på håll, och då lade han sig visserligen igen men blev ”lydig” och tittade efter mig för att fråga om lov. Då provade vi att figgen fick sköta kontrollen helt så om Dax reste sig och kom emot honom så skulle figgen kommendera honom att backa ut och lägga sig och detta funkade mycket, mycket bättre än när jag styrde honom.

Jag tycker det är mycket bättre att Dax har en förväntan på att figgen håller ordning och reda än om jag ska in och peta för på tävling är jag ändå inte delaktig i momentet alls utan står 30 meter bort, och då kan jag tycka vad jag vill om saker och ting men inte fan kan jag göra nåt i alla fall hahaha.
När han väl fick gå i och stöta så blev han väldigt känslosam, skällde i falsett nästan där inne i korgen och drog på rejäla stötar så när jag såg efter några gånger att figgen började ta sig lite om triceps så kände jag att det fick vara bra där hehe. Men mycket bra träning, väldigt nyttigt att byta figge som ändrar mönstret!

Innan skyddsträningen fick Brimer ett spår på åkrarna nära klubben, denna gång blev det ca 300 meter och med hela 6 pinnar. Jag ville se vad det är som gör att han inte tar pinnarna, och hur vi ska jobba på att öka värdet på dem. Och ja, analysen för dagen är att han tycker om pinnarna, och han tycker om spåret, och jag tror att han har gått över pinnarna för att han är orutinerad och så inne i spåret att han inte reagerat på att doftbilden förändras något.
Tyvärr blir det lite konkurrens om pinnarna oss emellan, han vill GÄRNA ha dem men han vill inte gärna bli av med dem. Jag vill gärna belöna honom med något annat, men bollen är inte lika intressant som att ha kvar pinnen. Godis är gott, men så fort det är svalt (på ca 0,25 sekunder med andra ord) så letar han efter pinnen. Och JA, självklart är det positivt att han tycker de är roliga, men han tuggar också en hel del på dem vilket jag inte gillar. Rickard tyckte att det gör väl inte så mycket, på tävling (om vi nu tävlar nån gång) så plockar man bara bort dem snabbt så blir det inga märken och avdrag för tuggade pinnar.

Jag får en känsla av att tugget är ett stresspåslag just på grund av att hans vilja att göra som jag säger (”kom med den”) kommer i konflikt med att han gärna vill ha pinnen själv och det tar sig uttryck i att truten går i ett. Och även om han inte kastar sig runt i spåret som en vettvilling i dagsläget så är han generellt jäkligt lättgasad, med lite erfarenheter och rutin i ryggen är jag rätt övertygad om att tempot och intensiteten kommer att gå upp, och finns där en stressnivå med i bilden redan kommer även den att öka. Jag kan inte riktigt förklara det, men min magkänsla säger mig att jag bör försöka hitta ett sätt där han känner en positiv och avslappnad förväntan i att komma in och lämna av pinnarna till mig, inte att han får ångest hehe. Vi ska titta på det där utanför spåret!