Idag är det sista passet på jobbet för denna jobbvända, woohoo!!
Det kan ju knappast ha undgått någon att min jobbmotivation inte direkt är på topp just nu, jag känner mig rent av jobbdeprimerad som jag skrev lite om igår. Men idag är det torsdag och då ska sådana tankar jagas på flykt, och dessutom har jag en rolig ledighet att se fram emot så det känns som att det är bara att bita ihop idag så är jag home safe sen.
På lördag ska jag och Sandra ha ”tävlingsträning”, det vill säga en heldag med olika aktiviteter. Vi börjar med spåret och medan de ligger så blir det nog budföring för henne och platsliggning för oss båda. Jag är ju äntligen klar med den där skiten hehe, inte för att jag någonsin haft något emot budföringen men eftersom Dax nollade dem på båda lägretävlingarna så har jag nu ett temporärt agg mot detta haha.
Sen blir det till att ta spåren, och sen tillbaka till klubben för lite uppletande för båda, lunch, avsök (för mig eller för oss båda vet jag inte) och sedan lydnad. Kanske, kanske får jag Rickard till att ta något bett med Dax efter det, han ska figga på MH hela dagen medan vi leker hahaha!
OM vi får ihop det här så har jag ju då kört ett helt elitskyddsprogram, och Sandra har tagit sig igenom appellen haha. Sen blir det ju kanske inte så att vi kör hela lydnadsprogrammen, hela budföringssträckor, jag ska bara köra ett par skick på söket osv. men bara att vara inne och pilla lite i alla grenar under samma dag tror jag är jättespännande och nyttigt. SÅÅÅ peppad på det här, jag hoppas bara vi hinner allt!
Vad det gäller TacksamhetsTorsdagen så har jag faktiskt och funderat en del på mitt liv denna vecka så jag känner mig faktiskt lite förberedd kan man säga.
Jag är nämligen väldigt, väldigt tacksam över att jag har utvecklat mig själv som jag har gjort genom åren, att jag kan tillåta mig själv att titta på mina mindre bra sidor på ett objektivt sätt och tänka ”hur kan jag ändra detta till det bättre?”. Detta har gjort att jag blivit en duktig problemlösare, att kunna bena ut vad som är relevant och dåligt och försöka hitta vägar framåt.
Jag har tidigare varit en person som ältar väldigt mycket, som suttit fast i mina resonemang och inte kommit framåt förrän jag verkligen, verkligen har kört frågan i botten för mig själv, så att jag själv ens knappt orkar lyssna på min egen inre röst för den är så tjatig. Visst kan det bli så i vissa frågor även idag, men det är stor skillnad på hur länge jag sitter fast i det som har hänt innan jag tänker ”ok, nu är det så här vare sig jag vill eller inte och oavsett vad som hänt innan, hur gör jag nu för att gå vidare?”.
Detta är jag enormt tacksam över för det besparar mig själv så himla mycket ångest och ”tyngd på axlarna”, det finns ju alltid en lösning på något sätt så det är oerhört skönt att kunna ”kliva ur mig själv” och rationellt och konkret bena ut hur ser det faktiskt ut (vad är problemet), hur skulle jag vilja att det såg ut, hur ska jag ta mig dit. Klapp på axeln till mig själv för en fin personlig utveckling!
Som en stor bonus som jag nästan är ännu mer tacksam över så har detta också medfört att många vänner vågar och vill ventilera sina tankar och idéer som de själva har problem med och kanske känner att de sitter fast lite i. Det är ju en OTROLIGT fin och smickrande gest att de vågar anförtro sig med högst privata saker, det är ju verkligen ett tecken på att de litar på mig och att jag har något att tillföra i deras liv som hjälper dem att ta sig vidare och framåt!
Jag försöker alltid vara ärlig och rättfram med hur jag ser på problemet, även om det ibland kanske känns tufft för mina vänner att jag säger ”där tycker jag att du gjorde fel”. Många känner ju att är man vänner så ska man alltid stötta och hjälpa, och det är självklart att man ska. Men det hjälper inte så mycket om man alltid bara håller med, snarare gör man sina vänner en otjänst då de aldrig behöver utveckla sig själva bort från dåliga beteenden. En riktig vän vågar vara ärlig och framföra konstruktiv kritik för att hjälpa sina vänner framåt!
Sen finns det vissa som gömmer sig bakom ”konstruktiv kritik” för att få chansen att trycka ner andra men alltid kunna säga ”det är ju konstruktiv kritik!”.
Det kan ju vara svårt att bena ut men jag ser det som att konstruktiv kritik innehåller alltid förslag till förbättring. Kritik är att påpeka något dåligt, ”du är dålig på att baka sockerkaka”, men konstruktiv kritik innehåller förslag på förbättring, ”du är dålig på att baka sockerkaka, vispa smeten längre så blir den mindre kompakt”. Så alla som bara påpekar alla dåliga saker men aldrig kommer med förslag på förbättring – fuck them, de är energitjuvar och det behöver vi inte i våra liv!
Jag tycker själv att jag är duktig på att ge konstruktiv kritik, och även om mina förslag på förbättring kanske inte alltid är rätt så har jag ändå försökt på rätt sätt.
Det låter ju kanske jäkligt självgott att ”skryta” så om sig själv, men jag är inte så himla mycket för Jantelagen utan lika lätt som man ska kunna se sina tillkortakommanden och ge sig själv ”skit” för det så ska man också kunna erkänna sina bra sidor och faktiskt våga tycka och uttrycka att man är nöjd. Precis som i hundträningen så känner jag att det är viktigt (VIKTIGT!!!) att man är rättvis mot sig själv, man får inte bara korrigera utan varje korrigering ska uppvägas av en likvärdig mängd belöning för att det ska finnas balans i att jobba vidare. Om man bara korrigerar och korrigerar sänker man hunden och till slut finns det inget självförtroende och tillit kvar, och samma sak tror jag absolut att man kan applicera på sig själv och sin självkänsla. Man måste kunna vara objektiv och se BÅDE dåliga och bra saker och våga ge sig själv cred för det som är bra, fysiskt eller som jag gjort idag, psykiskt!
Bilden på vågskålen är lånad härifrån och det var för övrigt en väldigt bra artikel om just detta ämne som jag råkade hitta när jag googlade på ”vågskål” haha.
