Hjälp vilken tid det tog för mig att komma hem igår, de hade tydligen nån jäkla inspektion av Essingeleden så den var avstängd och de ledde om trafiken genom stan. Inte för att det i normala fall spelar sådär jättestor roll när man kommer vid 22.30-snåret, så döm om min förvåning när det då var kö?!
En timme tog det för mig att ta mig från Nyboda till Hornstull, en sträcka på ca 1800 meter, och när jag hade passerat Liljeholmsbron så förstod jag varför. För som om det inte var nog med att Sveriges mest trafikerade motorväg var avstängd så tyckte polisen att det var en bra tidpunkt för att göra nån lömsk liten sneak-attack mot någon med alla sina civilbilar samtidigt, så på stadssidan av bron stod det personbilar och blåade till höger och vänster, mot trafikriktningen mitt i ett av körfälten och hej och hå… Efter en timme i bilkö en torsdagkväll och med en biltur som ska ta lite drygt en timme TOTALT men som nu tog två och en halv i ryggen så lackade jag ur fullständigt och gav dem en sån där pinsam Svennebananutskällning i min ensamhet i bilen med rutorna uppdragna så att de absolut inte skulle höra och, ja vaddå egentligen, arrestera mig?
Dax och Brimer fick sig ett uppvaknande där bak i bilen i alla fall när jag började rya igång där framme hahaha!
Gårdagen började tidigt med röntgen av höfter och armbågar för Brimer och Buddha, Brimer sussade sött efter bara några minuter!
Även Buddha blev snabbt en snarkis, han har för övrigt åkt till ett nytt hem på prov idag. Mycket bra, framför allt för honom!
Preliminärt ser Brimers plåtar väldigt bra ut, men man kan aldrig veta förrän avläsarna har sagt sitt. Inga pålagringar kunde man se i alla fall, och det är ju förstås väldigt bra. Som ni kanske ser på miniatyrerna så blev den första höftplåten inte helt bra, vänster ben (alltså det högra på plåten) hamnade lite snett utåt så då blev det en plåt till. Det är noga med det där!
Som en liten notis kan jag konstatera att mallar har en helt annan syn på hur livet funkar efter att ha fått lugnande och varit hos veterinären i flera timmar, rottisarna jag har haft har samtliga velat sova resten av dagen när man har röntgat. Brimer var fit for fight efter bara en halvtimme, ville med glädje spåra senare på eftermiddagen och var som vanligt ett allmänt yrväder hela dagen. Viss skillnad kan man säga…
Och som ytterligare en note to self så ska jag hädanefter fråga om prisuppgift innan jag ”passar på” att göra en massa saker hos veterinären. Dels så var det mycket dyrare än jag räknat med bara att göra själva röntgen, och sen vaccinerade jag även Brimer och Dax så trots att jag fick ”mängdrabatt” på vaccinet så gick hela kalaset på lite drygt 3000 kr… Nu blir det nudlar och vatten resten av månaden, och då fick vi ju ändå lön igår så det blir en jäkligt ensidig kost för mig då ett tag framöver haha!
Dagens inlägg skulle ju bli en sammanfattning av den senaste tidens träning, och nu får jag fasen ta och skärpa mig med nedtecknandet av detta för nu tränar vi väldigt mycket och det blir svårt att komma ihåg allt när det ska skrivas ner. Så det är väl bäst att jag börjar i rätt ordning med tisdagens bravader då jag träffade Malin för en liten svängom i skogen och på appellplan innan det var dags för skyddet.
Vi började med uppletande och jag körde vidare med mina korridorer. Två smala i varsin kant av tävlingsrutan blev det, men bara föremål (fyra stycken) i den ena så att Dax inte skulle få vinst om han nu skulle göra ett ”kommunsök” och hamna i den andra korridoren. Målet för dagen var som vanligt att tempot skulle vara genomgående högt och att han skulle hålla sig innanför vallningen, vilket också innebär att han går rakt ut där jag pekar. Att hitta föremålen är lustigt nog prio två i sammanhanget, det är ju framför allt i tempot vi har problemen!
Dock var det inte alls något problem denna dag, han jobbade på snabbt och med jämnt tempo hela tiden och kom snabbt in med föremålen, kanske inte perfekta avlämningar men det är en skitdetalj att få till med honom. Så efter den första korridoren med fyra föremål så nöjde jag mig, det gäller ju att sluta när det går bra och inte driva det för långt och skapa nya problem!
Gårdagens spårmarker och den enda bilden från Brimers spår.
Efter fika och massor av snick-snack körde vi lydnad på plan, framåtsändande blev det som vanligt och inkallning med ställande som jag ju kommit på behöver filas på. Framåtsändandet flöt faktiskt på ganska bra, och jag ser att det ibland duger med en kort trav för att vi ska hålla samma tempo. När han skrittar som jag vill ha det på träning så kommer jag ikapp honom, så egentligen är det den korta traven eller passgång som är det optimala. Nu känner jag spontant att på tävling kommer premisserna ändras i alla fall, så jag kan lika gärna nöta på med att han ska skritta på träning så kanske, kanske han kan ha en återhållsam trav sen på tävling. Låter jag honom spurta på även på träning så kommer det gå åt skogen för fort sen när det gäller!
Inkallningen med ställande, jaaa… Han ställer sig snabbt när jag kommenderar honom att stanna när jag har honom mitt emot mig och nära, men sen när jag gör en riktig version så blir det massor av extra steg och dessutom ett jäkligt dåligt avslut där han nästan stannar innan han hunnit fram till mig. Jag ska nöta på med snabba ställanden och belöningar framför mig när jag backar och han följer efter, och också se till att kommendera när han är närmare mig på träning än vad det kommer bli på tävling när jag väl gör riktiga inkallningar. Jag tänker att han alltid skaffar sig förutfattande meningar om vad som ska ske under inkallningen, men om jag lägger den förväntan närmare mig än det är på tävling så kommer han inte hålla på att ställa sig själv för tidigt och vi får avdrag för tempot. Parallellt ska jag självklart träna de snabba ställandena med snabb belöning framför mig och succesivt dra ut på avståndet.
Bra lydnad denna dag!
Rickard spårar med Buddha.
På kvällen blev det sedan skydd och första passet körde jag modprov med fokus på att han ska vara kvar hos figgen trots att jag ropar ”stå stilla”. Det funkade utmärkt, han gör en liten koll på mig när han släpper men sen går han in i bevakning. Något som vi märkte denna gång var dock att han drog sig undan mig när jag anslöt för avhämtning, och det har ju att göra med att han inte har någon fast bevakningspunkt för att främja backandet. När vi försökt skapa en fast punkt med läggande blir han hämmad i utbackningarna och väljer en punkt som är alldeles för nära, så hellre tar jag att han flyttar sig i bevakningen när jag ansluter än att han får för kort avstånd till figgen. Så länge han inte bryter bevakningen så spelar det ingen större roll, och jag kan ju också vara smart på tävling och gå mot dem lite snabbare och kalla in honom längre ifrån figgen så ser det lite snyggare ut.
Till pass två körde vi en dubbelretning med munkorg på för första gången, tidigare har överfallsfiggen haft en bitkudde som Dax har gått in i som en projektil. Nu när vi inte riktigt visste hur han skulle göra med korgen på sig så valde vi att sätta på sele och lina för att kunna spärra honom om han skulle satsa lika hårt som han gjort med kudden, och det gjorde han ju… Rakt in i bröstet på figuranten med full kraft skulle han ha gått om inte linan hade varit där, och nu måste jag säga att jag känner viss oro för detta moment. Samtidigt som vi kan fortsätta köra honom med sele och lina på under träningarna så ser det ju inte ut så på tävling, och det känns lite som att ju fler gånger vi spärrar honom på träning desto hårdare kommer han gå när det väl är dags på riktigt eftersom det blir lite ”miss” över det hela och det brukar ju få dem att tända till och tänka ”nästa gång din jävel ska jag ta dig!”. Jag väljer ju att spärra honom för att spara på honom, men samtidigt blir det kanske lite kontraproduktivt när munderingen sedan åker av… Jag vet inte, läskigt känns det i alla fall.
Och till de som säger ”då kanske du inte ska köra skyddet om du är så rädd om hunden” så säger jag bara fuck you. Klart jag är rädd om min hund, det är ju för fan min familjemedlem!
Snarare säger jag till de som obehindrat gasar upp hundarna för att de ska gå så jävla hårt och skoningslöst och drar på sig allehanda skador att du kanske inte ska ha hund överhuvudtaget om du inte bryr dig mer än så och tycker att hunden är ju utbytbar, huvudsaken är att DU får komma ut och tävla?! GRR!!
Upptag och spårstart.
Vi körde bara en dubbel som alltså gick kanon, och då finns det ju ingen anledning att frossa i det utan då blev det lite korgtransport i stället som gick helt åt helvete haha. Jag får fan inte till balansen mellan att han ska hålla positionen men ändå ha koll på figuranten, antingen kollar han på figgen och går iväg framåt eller så håller han positionen men blir för lydig och tittar nästan bara på mig. Efter mycket dividerande så har jag nu bestämt att jag ska fokusera på att han håller positionen som prio ett, transporten är bara koefficient två och huvudsaken är att han gör ett bra överfall så kan vi plocka in poäng där. Blir han sen däremot på grund av att han tittar på mig så har jag ju problem, men jag tror inte att det kommer bli så för han är så sjukt snabb i vändningarna. Med tiden tror jag att han kommer komma på själv att han kan släppa kontakten med mig då och då men just nu känner jag att ju mer jag petar i korgtransporterna ju mer stressar han upp och då blir det bara ännu värre så nu måste vi föröka hitta lugnet så kommer han nog att landa så småningom.
Efter skyddsträningen tog jag ju som jag skrev då också ut Astrid och körde lydnad med henne, jäklar vad bra hon gick med tanke på att hon inte är startad sedan 2008!
Rickard har varit på mig om att jag ska tävla henne men jag har känt att tre hundar att träna är absolut för mycket. Men samtidigt är det så himla, himla synd att låta allt det där gå till spillo, lydnadsmässigt har hon elitmomenten på plats och behöver bara putsas till lite så är hon startklar. Så på onsdagen lade jag ett spår på ca 700 meter för att kolla av hur nivån ser ut där, och trots att hon kanske har fått sammanlagt fem spår det senaste året (om ens det?) så tuffade hon på utan bekymmer och jag tyckte faktiskt att hon hade en bättre säkerhet än hon haft tidigare till och med. Nästa steg är att kolla av henne med en annan spårläggare och ett för mig okänt spår så får vi se hur det ser ut och vad vi kan hitta på i framtiden. Hon är ju bara sju år, ingen vidare ålder på en malle!
Apport ett och två.
Igår torsdag så spårade vi nere vid klubben och både Brimer och Dax fick varsitt spår. Brimer fick ett appellspår med några korvbitar mellan apporterna men jag tror inte han tog nån av dem knappt. Det blåste galet mycket och han hade första sträckan i sidvind från vänster, andra sträckan i motvind och tredje sträckan i sidvind från höger så det var inte hur enkelt som helst. Svårast såg jag att han hade det i motvinden, glädjande nog ville han inte vinda in spåret och gasa på framåt som de ofta gör utan det han hade problem med var att fästa ordentligt i kärnan så jag förmodar att vittringsbilden blev lite diffus. Ute i naturen blåser det ju aldrig jämnt som från en fläkt utan hela tiden mer eller mindre och svänger lite fram och tillbaka så jag kan tänka mig att vittringen ömsom var väldigt stark och rak in i nosen och ömsom mer eller mindre borta.
På sista sträckan märkte jag också att han hade det jobbigt med orken, han är ju inte precis genomtränad hehe så det tar på krafterna att jobba under längre tid med svåra förhållanden. Men han gav inte upp vilket är mycket bra och han tog sig hela vägen runt!
Mer belöning vid apporter, varierande terräng i spåret.
Dax spår blev strax över kilometern och hade sex apporter plus slut, och ja… Jag kan inte säga så mycket alls faktiskt, han ÄGER i spåret helt enkelt!
Så sjukt noga men inte långsam, Rickard hade lagt en spetsvinkel mitt ute på åkern (visserligen låg ingångssträckan i medvind vilket gör det lite lättare) och han gick ända ut i spetsen innan han cirklade tillbaka och fortsatte vidare så inget slarv där. Alla apporter funna, lite slarvig markering på den andra men what the hell… Han stannade och tittade på mig i stället för att sätta sig, det spelar ju ingen som helst roll. Han blev lite ställd mot slutet, Rickard hade gått ut på en grusväg och följt kanten, sen in igen på samma åker som vi kom ifrån fast längre bort såklart, gått en båge inne på åkern, sen ut igen till vägkanten och sen in igen på åkern så det blev som en serpentin. Där märkte jag att Dax reagerade och kom av sig lite, det var en ny variant som han inte har stött på tidigare. Men då kopplade han bara på näsan ytterligare ett snäpp och sen var det lilla hindret avklarat, lätt som en plätt haha!
Det absolut enda jag kan anmärka på är att han har lite svårt för upptagen när de blir längre än linans längd och det måste jag öva på för upptagsrutan i högre är ju ändå 30×30 meter så det är viktigt att han går rakt ut under en längre sträcka. Själva upptagen i sig är i regel inget problem, men just att leta upp spåret är han lite orutinerad i och det är ju mitt fel då jag alltid gjort upptag på närmare håll.
Trött hund och varm matte efteråt, men båda nöjda!
Sedan blev det ytterligare en sväng lydnad igår kväll, jag fick ett kort tag för mig att jag skulle efteranmäla och tävla lydnadsklass 1 den 5 oktober och kände ett visst behov av att kolla av momenten såhär en dryg vecka innan haha. Sen kom jag på att jag inte kan tävla då i alla fall för jag kommer vara i Stockholm den helgen, men tanken var ju god. Momenten hankade vi oss igenom i alla fall, alltså vi har ju ingen lydnadslydnad som är värd namnet så det ger definitivt inga rekordpoäng men ett förstapris kanske vi skulle ha klarat (om jag nu utförde allt enligt reglerna vilket också är en grej att kolla om vi nu ska starta lyd1). Och så avslutade vi såklart med några vändor framåtsändande med Rickard och Sandra som grupp och Dax visade inga tecken på att vilja gå fram till nån av dem vilket var mycket bra men däremot får jag honom inte att gå ner i skritt efter utskickandet så det är det förbannade avbrottet som är vårt eviga bekymmer. Nåja, jag har i alla fall beslutat att anmäla till högre skyddet i Norrköping den 3 november, det får bli någon slags mjukstart för att kolla av hur det ser ut när det är på riktigt. Jag räknar iskallt med att vi blir kvar i högre till våren men det känns ändå kul att göra en start till i år. Sen dröjer det ett halvår innan det finns nya tävlingar så jag vill passa på eftersom jag tycker det är skoj att tävla och i synnerhet i skyddet eftersom det blir lite familjär känsla över det hela vilket jag aldrig upplevt i spår, sök eller lydnad. Svenskskydd är ju en så liten gren så det blir samma folk som ses på tävlingar och läger och då lär man ju känna varandra på ett annat sätt, i alla fall här i Mellansverige, vilket jag tycker är lite mysigt.
