Så var det dags att gå igenom släppandet och bevakningarna, jag slår ihop det i samma inlägg eftersom det är moment som går i varandra. Det finns inga bilder på mig och Dax men två filmer i alla fall från dag 2 på lägret.
Vi har ju som de flesta vet vid det här laget haft problem med släppandena vid första bettet på ny figge, och detta såg jag min chans att träna på under lägret då det var flera personer med som vi inte normalt tränar med. Vi har även i dessa situationer provat lite olika metoder för att få till ett bättre släppande, men det har inte blivit någon nämnvärd förbättring förrän efter flera repetitioner och nästa gång det är nytt har vi hamnar tillbaka på noll igen. Något vi dock inte hade testat är att figgen sprutar vatten på Dax när han ska släppa, och jag hade en tanke om att Dax skulle tycka att det var otrevligt eftersom han inte är förtjust i att få vatten på sig.
Jag bad en av de nya figgarna att testa detta, men han hade en annan idé om hur man får in ett bra släppande vilket gick ut på att sätta en kort snara precis bakom hundens öron och käklinje och dra åt den hårt och om hunden inte skulle släppa så drar figgen i snaran mot sig för att i stället förhindra att hunden kan släppa och samtidigt skapa ett obehag. Jag kände direkt att detta var inte en metod för mig, dels för att jag som jag skrivit tidigare inte vill lägga Dax i den sinnesstämning som han kommer i vid smärtpåverkan och dels för att jag vet att bakom hundens öron är det känsliga mjukdelar som självklart gör ont om man belastar på det sättet. Många som har problemhundar sätter ju upp kopplet där av en anledning, för att det krävs minimal kraft för att få stor effekt. Jag tycker inte att det är ett trevligt sätt att träna hund i dressyrsyfte, jag vill inte att min hund ska förknippa ”cirkusträning” (dvs momentträning som egentligen inte har någon livsavgörande funktion utan just för att det är kul) som vi framför allt gör för mitt höga nöjes skull med något negativt och gå upp i stress eller ångest!
MEN gott folk nu är det ju så att jag är bara människa, och trots att jag kände att detta är inte en metod som jag vill nyttja på min hund så vek jag efter lite diskussion ner mig för den rutinerade figgen och övriga deltagare som höll med honom, så vi testade detta i alla fall.
Till en början drog inte figgen så hårt utan segade i snaran, antagligen för att jag var så tveksam till att ens använda metoden, och det fick ju bara Dax att gå djupare in i kamplusten så släppandena blev inte bättre. Så efter ett antal försök drog han åt ordentligt, Dax försökte släppa och dra sig loss vilket såklart blev både smärtsamt och obehagligt på grund av strypeffekten och när han släpptes kände jag att där var min gräns överträdd för länge sedan så jag sa till att vi skulle sluta där. Men när jag var på väg fram passade figgen på att göra en förflyttning till, jag upplevde det verkligen som för att bevisa sin poäng, och då släppte Dax genast och backade dessutom ut bra också. Det där fick mig att tända till ordentligt, det är bland det värsta jag vet att jag som förare blir överkörd av ”bättre vetande” under övningarna, men framför allt blev jag så enormt besviken på mig själv att jag inte stod på mig mot att ens köra med den metoden!
Film från dag 2, figurant Roger Hultman.
Efter detta blev det såklart stora diskussioner mellan mig och figgen (fast inga sura miner för som sagt så var jag mest arg på mig själv att jag inte sa nej från början när jag VET hur den där metoden funkar och jag vet hur min hund och jag funkar), och han hävdade att det där är enda sättet att få till ett bra släppande på den här hunden. Då sa jag att då får jag leva med att han har ett dåligt släppande i så fall, för i min värld är det inte värt den typen av träning. Då sa figgen att Dax har ingen respekt för figgarna och det är det som är problemet, han måste hålla sin del av avtalet när figgen håller sin (det vill säga att när figgen stannar schysst och står still ska Dax också släppa). Jag sa att jag är medveten om att han är respektlös mot figgen i och med att han inte släpper och ska ha sin vilja fram att kampa mer, men som sagt då får det vara så att han behöver ett DK eller har ett segt släppande och om det är ett så stort problem att jag känner att det går mig ur hand, då lägger jag faktiskt hellre ner skyddet än att köra med sådana metoder.
Jag vill träna min hund med positiv motivation i form av ”gör du rätt så får du det här”, inte med negativ motivation i form av ”gör du rätt så slipper du det här”. Jag kan bara gå till mig själv och se vilken känsla jag skulle ha i kroppen om nån skulle säga ”om du springer en mil under en timme så får du 10 000 kr” mot att nån säger ”om du springer en mil under en timme så slipper du 10 000 piskrapp”. Jag skulle ju utföra uppdraget i vilket fall som helst, men hur skulle det kännas?
Att träna och tävla i skyddet är en hobby, det är cirkuskonster som vi lär in för att följa ett specifikt tävlingsprogram som nån har kommit på. Det finns inga livsviktiga funktioner med ett skyddsprogram som jag känner att ”det här MÅSTE funka, annars är det nån som dör” vilket jag kan tycka att det är med till exempel ett stort viltintresse där det MÅSTE bort för annars kan det faktiskt bli nån som dör (om hunden jagar vilt över en väg till exempel). Där kan jag tycka att den metod som gör att beteendet försvinner är motiverad, oavsett metod.
Men i dressyren så känner jag att finns det inga andra utvägar så tränar jag hellre något annat som tillför både mig och hunden glädje än att driva på med vad som helst för att få mitt eget behov av träning och tävling tillfredsställt. Hunden skiter ju fullständigt i om vi lär in moment och tävlar utan det är ju för min skull han ställer upp (han älskar ju att bita men det kan vi ju göra i en bitkudde i skogen lika gärna för hans del), då tycker jag inte att det är för mycket begärt att jag visar honom respekt nog att hitta andra vägar än att ”kuva” honom till att göra det jag vill!
Håhå, nu går jag igång igen på det här känner jag haha…
Anyhow så körde jag inte mer den dagen, och dag två så hade vi en annan figge som också var ny för Dax. Då testade vi med att figgen hade vatten i munnen som han spottade ut på honom på första passiviteten så att han inte skulle få chansen att släppa långsamt eller behöva ett DK nån gång på den nya figgen. Men trots vatten, och trots metoden från dagen innan, så släppte han ändå segt på första bettet… Så jag fick verkligen något att fundera på i hur vi ska komma tillrätta med problemet!
Sedan däremot hade han jättefina släppanden både på första förflyttningen och även sen när vi körde två förflyttningar. Utbackningarna blev sådär, han släppte och stannade gärna kvar hos figgen en liten stund innan figgen med kroppsspråk kunde trycka honom bakåt lite grann så det sitter verkligen inte i ryggmärgen hos honom att han ska backa bort från bytet.
Film från dag 2, figurant Roger Hultman.
Jag har funderat och funderat på hur man ska lösa både släppandet och utbackningarna, och jag tror att lösningen på båda problemen finns i samma metod. Jag tror att om man till en början hjärntvättar Dax med att kasta ett kampföremål som en bitkudde, stock eller dutt 200 gånger bakåt så fort han har släppt så kommer han få in känslan för att han tjänar in kamp även på att släppa. Tidigare har vi kört med att kasta boll för att jag inte velat lägga honom alltför djupt i kamplusten eftersom det lätt blir just sega släppanden ju längre in han går i den, men nu tänker jag att han måste ju känna att det är som gott som likvärdigt att släppa som att hänga kvar. De tankebanorna har vi ju haft tidigare på både honom och flera av de andra hundarna genom att köra med dubbla ärmar, men på Dax funkar det inte bra eftersom han då vrider sig mot ”belöningsärmen” i utbackningarna. Så det måste vara något som är mindre och mer lätthanterligt att både gömma och kasta för figgen men som ändå ger Dax kampen eftersom det är den han söker från figgen.
Genom att slänga den bakåt alla 200 gångerna kommer han ju per automatik börja tänka bakåt redan när han släpper, och då tänker jag att backandet också kommer komma bättre när man sedan gång 201 väntar någon sekund längre med att kasta för att se om han har fattat galoppen. Parallellt ska jag också träna backanden på mig själv just för att nöta in mönstret i hans hjärna och muskelminne.
Sen ska vi också vara noga med att låta honom själv lista ut att han ska backa för att få mer kamp, han förlitar sig så himla mycket på att bli styrd av figgen så han agerar inte förrän figgen visar vad han vill (detta syns tydligt på filmerna). Så planen är att jag lägger honom för bevakning, han går i bett, figgen blir passiv och om det behövs får den väl hjälpa till med ett ”loss” och sedan genast kasta dutten bakom Dax. Sen får de två leka tillsammans ett tag innan figgen kommenderar Dax att släppa dutten men i stället för att figgen sedan kommenderar Dax att stanna och sedan backa bort ifrån honom ska figgen stå still och Dax får själv komma på att han ska backa ifrån fig och dutt för att den ska komma flygande igen och leken fortsätter. Så får de köra så några varv tills figgen tar ett nytt bett i ärmen, kastar dutten igen så fort Dax släpper och sen börja om med lekandet igen.
Vissa pratar om att de inte vill ha nån figurantstyrning på sina hundar, typ ”figgen är ju en buse och ingen buse ska kunna kliva in och styra min hund”, men jag känner att nu är det tävling vi håller på med och då är det vissa moment som ska genomföras på ett visst sätt. Bland annat är det ett antal anslutningar där man vill att hunden ska hålla bevakningen på figgen trots att matte eller husse kommer och då är det väl lämpligt att lägga hunden i förväntan mer på figgen i stället för att ha delat fokus mellan figurant och förare.
En sista sak som vi kom fram till under lägret är också att Dax tjänar på att blåsa ur sig lite överskottsenergi innan man kör igång med den riktiga träningen, bara att få bita ur sig till att börja med ger så himla mycket mer eftersom han ändå inte tänker klart förrän han har landat lite i energinivå. Jag kan ju försöka få honom trött innan skyddsträningen genom att spåra, springa eller vad som helst, men jag tror mer att det handlar om den enorma kamplusten som måste få pysa ur sig lite snarare än den fysiska tröttheten. Så det ska vi bära med oss in i höstens träning som kör igång på torsdag igen. Vi är laddade och jag ska försöka ligga i med framåtsändandet så kanske, kanske det blir en start i högre skyddet i år redan!
Stillbild från film 2 i brist på bilder.
