The Narrator (Edward Norton) vet vad han pratar om i ”Fight Club”.
Varför är det så viktigt för många vad andra tycker?
Är inte det viktigaste att man tycker om sig själv?
Att man strävar mot att bli en person som man själv vill vara, inte för att upprätthålla en fasad för andra?
Och leva sitt liv som man själv vill, inte för att visa upp för andra?
Jag tillhör ju ”generation 80-tal”, och vi ska tydligen vara väldigt självförverkligande där det viktigaste inte är pengar, fina bilar och ägodelar utan att man själv är lycklig och nöjd. Man tjänar gärna lite mindre bara man har ett jobb man älskar. Och ja det måste jag nog hålla med om att jag föredrar, även om jag gärna tjänar pengar också hehe.
70-talisterna ska tydligen vara mer plikttrogna, man stannar på samma jobb för samma företag år ut och år in, köper gärna produkter eller tjänster av samma företag, byter aldrig bank, försäkring eller bilmärke. Trofast, lojal, nån man kan räkna med.
90-talisterna har sällan samma jobb länge, kommer det motgångar så lägger man hellre ner och gör något annat än att kämpa hårdare. Den curlade generationen som inte är vana vid att ta hand om sina egna problem. Felen är alltid någon annans. Stora ambitioner och mål, en känsla av att man kan bli precis vad man vill – så länge allt går deras väg.
Generaliseringar är normalt inget jag gillar, men i många fall tycker jag att detta stämmer. Och i vissa fall är det plågsamt uppenbart att vissa är födda i fel decennium då mönstret finns men man är alldeles för ung eller för gammal för att ha det. Lite lustigt det där.
